Minnerna får mig att le.
Jag sitter och småler lite när jag tänker tillbaka på det gågna året.
Hur ett arbetsmarknadsprogram skulle bli mittpunkten till alltihop.
Om jag inte har gått med i "Unga vuxna", hade jag inte träffat William, men sen så hade nog inte varit troligt att Jennifer och min bror hade träffats heller.
Jag tänker tillbaka på den dagen jag såg honom, jag kommer ihåg än idag hur mina ögon inte släppte honom med blicken. Och jag undrade med en gång, vem är det?! Jag hade inte sett honom tidigare, och vi hade ändå varit på samma ställe ett tag.
Jag började höra mig för, William sa dom bara. Ingen hade nästan något att säga om honom. Men det skulle inte stoppa mig ifrån att titta.. jag skulle bara titta lite.
Den dagen var det fruktansvärt varmt kommer jag ihåg, och vi skulle gå ytterligare en "rundtur" inne på SP.. men till min fördel fick jag tillfälle att titta lite mer, för där var han. Gyllenbrun och lite lagom svettig arbetade han utomhus. Återigen ville inte mina ögon släppa blicken, men jag var ju tvungen att gå samtidigt. Helt plötsligt så såg han mig också!
Han log lite charmigt för han insåg ju att det var honom jag kollade in ^^
Resten utav den dagen var min hjärna och koncentration heeeelt någon annanstans. Det som var bra med vårat rum var att där fanns en dörr som ledde ut till fabriken, och jag satt så jag kunde se rätt ut. Oftade letade jag efter honom, men inte fan var han här.. eller? Tillslut stog han där i dörröppningen och fångade min uppmärksamhet. Lite typiskt fnittrade jag som en liten flicka när vi växlade blickar. Så pinsamt, men där stog han och stylade lite snyggt. Då visste jag, nu är det kört . Att bara titta var inte längre ett alternativ.
Dagen efter var jag ju super exited över att få åka till Vårgårda, för att jag skulle ju få se honom! MEN tror ni att han var där eller? Nooope, och inte var det någon som hade hans nummer heller. Så jag försökte leta upp honom på facebook, men eftersom jag inte visste vad han hette i efternamn så var det rätt kört. Ingen förstod dock varför jag skulle ha hans nummer.. jag fick bara höra att jag inte skulle umgås med honom. Sket väl jag i!
Efter många sökningar så hittade jag honom, äntligen! Jag skickar iväg ett mail, och frågar efter hans nummer. Men ett svar tillbaka får jag inte förrens 2 veckor senare. Men hans nummer fick jag, men han ville att jag skulle ringa! OMG det kunde jag väl inte göra, tänk om han inte ens kommer ihåg vem jag är? Men jag ringde upp, åååh gud vad fjärilarna började flaxa i magen, sån härlig känsla! Jag frågade bla när han skulle komma tillbaka till SP, i morgon svarade han. Och då kunde jag bara inte sluta le.
Som jag fick kämpa för den därainga pojken va! Han skulle promt inte ha någon flickvän, men nu sådär 1 år o 2 månader senare är han min, fortfarande! Min sambo, fästman och blivande pappa till våran bebis :)
Hur ett arbetsmarknadsprogram skulle bli mittpunkten till alltihop.
Om jag inte har gått med i "Unga vuxna", hade jag inte träffat William, men sen så hade nog inte varit troligt att Jennifer och min bror hade träffats heller.
Jag tänker tillbaka på den dagen jag såg honom, jag kommer ihåg än idag hur mina ögon inte släppte honom med blicken. Och jag undrade med en gång, vem är det?! Jag hade inte sett honom tidigare, och vi hade ändå varit på samma ställe ett tag.
Jag började höra mig för, William sa dom bara. Ingen hade nästan något att säga om honom. Men det skulle inte stoppa mig ifrån att titta.. jag skulle bara titta lite.
Den dagen var det fruktansvärt varmt kommer jag ihåg, och vi skulle gå ytterligare en "rundtur" inne på SP.. men till min fördel fick jag tillfälle att titta lite mer, för där var han. Gyllenbrun och lite lagom svettig arbetade han utomhus. Återigen ville inte mina ögon släppa blicken, men jag var ju tvungen att gå samtidigt. Helt plötsligt så såg han mig också!
Han log lite charmigt för han insåg ju att det var honom jag kollade in ^^
Resten utav den dagen var min hjärna och koncentration heeeelt någon annanstans. Det som var bra med vårat rum var att där fanns en dörr som ledde ut till fabriken, och jag satt så jag kunde se rätt ut. Oftade letade jag efter honom, men inte fan var han här.. eller? Tillslut stog han där i dörröppningen och fångade min uppmärksamhet. Lite typiskt fnittrade jag som en liten flicka när vi växlade blickar. Så pinsamt, men där stog han och stylade lite snyggt. Då visste jag, nu är det kört . Att bara titta var inte längre ett alternativ.
Dagen efter var jag ju super exited över att få åka till Vårgårda, för att jag skulle ju få se honom! MEN tror ni att han var där eller? Nooope, och inte var det någon som hade hans nummer heller. Så jag försökte leta upp honom på facebook, men eftersom jag inte visste vad han hette i efternamn så var det rätt kört. Ingen förstod dock varför jag skulle ha hans nummer.. jag fick bara höra att jag inte skulle umgås med honom. Sket väl jag i!
Efter många sökningar så hittade jag honom, äntligen! Jag skickar iväg ett mail, och frågar efter hans nummer. Men ett svar tillbaka får jag inte förrens 2 veckor senare. Men hans nummer fick jag, men han ville att jag skulle ringa! OMG det kunde jag väl inte göra, tänk om han inte ens kommer ihåg vem jag är? Men jag ringde upp, åååh gud vad fjärilarna började flaxa i magen, sån härlig känsla! Jag frågade bla när han skulle komma tillbaka till SP, i morgon svarade han. Och då kunde jag bara inte sluta le.
Som jag fick kämpa för den därainga pojken va! Han skulle promt inte ha någon flickvän, men nu sådär 1 år o 2 månader senare är han min, fortfarande! Min sambo, fästman och blivande pappa till våran bebis :)
Kommentarer
Trackback
